Allt ni inte visste om varför jag åkte hem från USA

Jag har lite tid över och så jag bestämde mig för att titta igenom alla mina kamerabilder från tiden i USA. Helt galet vad jag förändrats efter USA, jag har insett att det var inte min grej att åka iväg. Visst det var helgrymt och det känns så jäkla bra att säga att jag faktiskt åkte och bodde där men det var verkligen inte jag som person. Jag är så lycklig i mig själv just nu, jag känner mig så glad och jag känner verkligen att livet är värt hur mycket som helst. Jag har fantastiska vänner som funnits för mig i vått och torrt och nu är det min tur att finnas för dem. Jag har världens mest fantastiska pojkvän som finns bredvid mig och stöttar mig, kramar mig och pushar mig när det är jobbigt. Och såklart har jag världens bästa familj som funnits vid min sida hela livet och som kommer att fortsätta finnas där, vad som än händer.

USA var helt klart värt det och jag hade ångrat mig hur mycket som helst om jag sumpade chansen att åka. Jag var en bra människa där borta, jag var helt klart mig själv, jag älskar min värdfamilj och de få vänner jag fick men personen jag var där är jag inte längre. Jag är numera en genuint lycklig person, rakt igenom. Jag var lycklig där också och självklart måste jag låta de minnena finnas kvar också, men jag var långt ifrån lika lycklig där som jag är här hemma i älskade Sverige.

En sak jag aldrig berättat för någon är om en dagbok jag hade och skrev i från månad två ungefär. När ”smekmånaden” hade gått över – när min hemlängtan började krypa sig på. Där kunde jag skriva precis vad jag kände och tyckte. Saker jag var alldeles för rädd för att berätta för andra. Alltså om min hemlängtan. Min hemlängtan var en del av mig som så lätt tog över och gjorde att jag bara ville ligga inne under täcket och sova hela dagen. Bokstavligen. Hur mycket jag än försöker att beskriva hur jag kände så kommer ni aldrig att förstå om ni inte upplevt det själv. Hur mycket jag än berättar och pratar om vad jag upplevde i USA så kommer ni aldrig att förstå hur det egentligen var. Jag hade ett helt annat liv där borta. Ett liv där ni bara fanns utanför periferin. Det låter ju hemskt att skriva men det är så det ska vara när man är på utbytesår. Alla där hemma finns såklart men ni ska inte vara tillgängliga hela tiden. Och det var precis det jag inte klarade av. Att ni inte var en del av mig, inte tillräckligt nära för mig att titta på er, röra er, få en kram av er när jag behövde en som allra mest. Dagboken blev inte alls min räddning, inte överhuvudtaget, men den tillät mig att spara mina känslor som jag nu åter kan titta in i, känna och gång på gång förlåta mig själv. Trots att jag inte ångrar att jag åkte hem är jag otroligt besviken på mig själv och för ett tag tänkte jag ofta på varför jag åkte hem. I boken finns anledningarna till varför jag åkte hem.

Jag vet att det finns otroligt många frågetecken för er utomstående om varför jag åkte hem och jag hoppas att ni kanske förstår lite bättre, men som sagt när ni hör att jag säger  ”jag åkte hem på grund av hemlängtan” och inte förstår varför så är det bara så att ni inte upplevt den sortens hemlängtan jag hade och det klandrar jag er inte för, jag är glad för er skull att ni hittills sluppit det.

Jag vill inte skrämma blivande utbytesstudenter med att skriva det här. Jag vill bara upplysa er om hur jag kände. Det är otroligt viktigt att veta att alla känner helt olika. Och mitt bästa tips, om ni har hemlängtan, berätta det för värdfamiljen och kontaktpersonen. Prata med andra utbytesstudenter som stannat hela året, inte oss som åkte hem, och prata absolut inte med vänner och familj hemma. Jag vet, det låter galet men det är mitt bästa tips. Låt inte svenskarna vara en del av ditt amerikanska liv, de hör inte hemma där.

IMG_6653Minns att mamma typ tvingade mig att gå ut och springa för att tänka på annat.

IMG_6705US History klassrummet, faktiskt en av mina favoritkurser. Hade härligaste läraren

IMG_6706

Verkar relativt uttråkad
IMG_6762

En amerikansk mataffärIMG_6779

Mys med bästa värdsyrrorna på papa John’s pizzaIMG_6804

Lycklig för att ha fått ett grönt paket från mamma och pappa.

IMG_6894

Skulle ju inte sitta fel med en sån här pannkaka! Shit va gott. Det saknar jag som sjutton.

IMG_6936

Halloween dekorationer på huset.

IMG_7017Mer halloween. Den här kvällen hade jag sista samtalet med min PSM på EF om att jag ville åka hem.

Annonser

En reaktion på ”Allt ni inte visste om varför jag åkte hem från USA

  1. Hej!
    Läste din blogg under den tiden du var i USA men slutade tyvärr när du kom hem igen.. jag är just nu i USA och känner PRECIS som du gjorde, eftersom jag visste att du åkte hem pga hemlängtan gick jag in på din blogg bara för att se lite hur du kände osv.
    Jag längtar hem så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen men jag är så rädd för att ge upp. Innan jag åkte förstod jag inte hur man kunde åka hem pga hemlängtan, men nu förstår jag verkligen- det är HEMSKT att längta hem! istället för att njuta av att jag faktiskt lever i usa som jag så länge drömt om, så är jag avundsjuk på mina vänner som får träffa sina vänner och sin familj varje dag.
    Jag är bara sååå förvirrad, vet inte riktigt vad/hur jag ska göra..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s